Det var en gång en liten mus som bodde i en gammal ek, långt bortom stad och by. Musen var söt och snäll, men hans hjärta var ofta tungt. Han hade sett världen — han hade kikat genom sprickor i trädet och sett bilder av barn som svalt i Afrika och Indien, familjer som kämpade i Gaza, och människor i många andra länder som grät av sorg och hunger. Den lilla musen tyckte allt var så hemskt, så hemskt, att han inte vågade säga ett ord. Han tänkte: ”Om jag är tyst, kanske allt försvinner. Han tänkte: Violence makes silence.” Så han satt där, alldeles stilla, och gömde sina tankar i sitt lilla hjärta.

 

Men en dag, när solen lyste extra varmt genom grenarna, kom en annan liten mus hoppande. Hon hade stora glittrande ögon och ett leende som gjorde världen lite ljusare. ”Hej,” pep hon. ”Varför sitter du här ensam och så tyst?” Den lilla musen svarade först ingenting, men hennes blick var så vänlig att han till slut vågade säga: ”Jag har sett så mycket ont. Jag trodde det var bäst att vara tyst.” Då fnissade den nya musen mjukt. ”Men tänk om din röst kan göra skillnad? Tänk om vi tillsammans kan tala om fred?” Musen blev förvånad. Ingen hade någonsin sagt så till honom. Och så bestämde de två små mössen att börja vandra. De gick över ängar, genom byar och längs havets strand. Överallt där de kom berättade de sin vänskapshistoria.

 

Den ena musen, som varit tyst och eftertänksam. Den andra musen, som var modig och pratglad. Tillsammans visade de att man kan vara olika — och ändå lika. Att vänskap och samhörighet kan vara starkare än krig. Och vet du vad? Folk började lyssna. Barn log. Vuxna nickade. Länder började tala med varandra i stället för att slåss. Till slut lade många ner sina vapen, för de förstod: ”Om två små möss kan vara vänner trots sina olikheter, då kan också vi människor vara det.” Och från den dagen blev världen lite gladare, lite varmare — och världen mycket fredligare.

 

Sagan slut.